Sundsvalls akut vill hitta sätt att jobba som håller över tid.
Det är aldrig riktigt tyst på akuten i Sundsvall. Lena är vårdenhetschef där, ansvarar för knappt hundra medarbetare — sjuksköterskor, undersköterskor, läkare som rör sig in och ut, och en ständig ström av människor som har en av sina sämsta dagar. Hon har jobbat sig upp inifrån, började som sjuksköterska för tjugo år sedan, och vet skillnaden mellan hur det ser ut i styrdokumenten och hur det känns klockan tre på natten när det är underbemannat.
Det som tär är inte de akuta lägena — dem är personalen tränad för. Det är det gnagande, vardagliga: väntetiderna som gör patienter arga och personal skuldtyngd, kollegor som säger upp sig av utmattning, och en stämning som blivit kärvare för varje vinter. Lena läser personalenkäten och ser samma sak hon känner i magen: folk är stolta över jobbet men slitna av allt runtomkring det.
Hon vet att hon inte kan beordra fram en lösning uppifrån — det har provats, och det fungerade inte. De som vet var det skaver är de som står i det varje dag. Så i stället för att komma med ännu en handlingsplan från sitt kontor bestämmer hon sig för att fråga dem. Hon samlar ett tvärsnitt av personalen — natt och dag, nya och erfarna — och börjar mötet med tre frågor uppe på storskärmen.